Hösthallon

Jag hade inte varit i mitt trädgårdsland (som ligger litet avsides) på ett bra tag men gick för någon vecka sedan dit för att ta upp morötter. Hösthallonen vi har där frös för länge sedan så dem hade jag inte haft någon anledning att titta till – trodde jag. När jag kom ner till landet insåg jag att jag hade haft fel. Det hängde massor av hallon av varierande mognads- och förruttnelsegrad på de nakna grenarna (rådjuren hade ätit av nästan alla blad). Jag hade räknat ut dem alldeles för tidigt och kände mig litet dragen vid näsan. Men vi plockade av de hallon som var fina och fick njuta av färska hallon i början av november. Mums!
Är det så i våra liv ibland? Att vi räknar ut människor och sammanhang i förtid? Bara för att det gått snett i någon situation så tänker vi att det är kört och ger upp en gemenskap, ett intresse eller vad det kan vara. Men för Gud är det aldrig kört. Vi får nya chanser att sätta blom och bära frukt när vi minst anar. Den vi minst anar får betyda mycket för mig eller någon annan. Och vi får känna stor tacksamhet var gång vi får se undret hända.